Min förlossningsberättelse

Nu har det gått drygt tre veckor sen Sander föddes och jag har sen dess velat skriva om mina upplevelser under förlossningen. Att föda barn är ändå en väldigt speciell upplevelse och med tanke på min bakgrund så känns det bra att på något sätt bearbeta det jag har varit med om. 

 

Jag har länge levt med en stor skräck inför förlossningar. Det går så långt tillbaka som till lågstadiet där både jag och mina föräldrar har minnen av att jag sa att jag skulle adoptera eftersom jag inte ville genomgå en förlossning. Det är något som alltid har skrämt mig, mest smärtan och att förlora kontrollen. Längtan efter ett eget barn växte sig dock starkare med åren och förra våren kände jag att det var dags att bli gravid. Rädslan fanns såklart kvar, men jag tänkte att det får jag lösa sen. Under graviditeten fick jag hjälp och stöd med aurorasamtal. I min journal skrev de att jag led av primär förlossningsskräck och jag fick därför gå på samtal med både överläkare, barnmorskor och psykologer och vi gick på en förlossningsförberedande kurs för att bearbeta rädslan. Vartefter tiden gick så kände jag mig allt tryggare i vad som skulle hända och några veckor innan bf så avslutade vi samtalen eftersom jag kände mig redo. Tills det beräknade datumet kom…

Jag gick 13 dagar över tiden och de dagarna var bland de värsta jag har varit med om. Skräcken att gå och lägga sig varje kväll och inte veta om jag skulle vakna upp med värkar var fruktansvärd. Jag grät varje dag och hade ångest och var så arg på mig själv som hade blivit gravid. Joel var mitt stora stöd och han försökte påminna om allt vi hade lärt oss om andning och tankesätt.

Mina värkar började natten till tisdag. Mellan klockan 20-04 kom de med tio minuters mellanrum för att sen avta helt. Framåt lunch på tisdagen kom de tillbaka på samma sätt och sen stegrade de sig successivt under dagen. Jag var förvånansvärt lugn och kontrollerad under tiden och låg i soffan och tittade på tv samtidigt som jag fokuserade på andningen. Min stora räddning var TENS-maskinen som var igång under hela dagen och vetekudden som Joel sprang och värmde på med jämna mellanrum. Det gjorde ont, men jag trodde att det var förvärkar jag hade. Smärtan satt liksom på fel ställe, enligt mig, nämligen i ryggen och på låren. Framåt kvällen började värkarna att bli alltmer intensiva och ca kl 21 när Joel klockade dem så kom de var tredje minut. Han övertalade mig att vi skulle ringa till förlossningen, men dessvärre tutade det upptaget i över 30 minuter. Till slut kom vi dock fram och efter lite konsultation började vi göra oss redo för att åka in. Jag minns att jag sa till Joel ”Om det här är förvärkar, hur ont gör inte riktiga värkar då?” och ”Jag blir arg om jag inte är öppen någonting”.

Ca 23.20 möttes vi upp av en barnmorska på förlossningen och vi fick komma in på ett rum. Hon undersökte mig och sa att jag var öppen 6-7 cm! Otroligt glada nyheter. Hon frågade om jag ville ha epidural, vilket jag ville ha, och hon gick iväg för att förbereda det. Under tiden tränade jag mig i att använda lustgasen. Kort därefter, kanske 10-15 minuter, så gick vattnet och jag började känna mig otroligt bajsnödig. Joel tryckte på knappen så barnmorskan kom tillbaka. Hon undersökte mig igen och sa att jag var helt öppen och det var därför ingen idé att sätta epidural. Jag fick panik såklart, men barnmorskan sa att den ändå inte skulle ge effekt i det här skedet. Istället fick jag bäckenbottenbedövning. Halleluja för den! Jag kände ett starkt behov av att behöva trycka på och barnmorskan sa att det var dags att krysta. Barnet skulle snart vara ute. Jag och Joel tittade på varann och bara gapade. Vi hade räknat med att vara många timmar på förlossningen. Så ska det ju vara för förstföderskor.

Jag hade lustgasen i ena handen och höll Joel krampaktigt i den andra. Jag stängde ögonen och försökte andas så som jag hade fått lära mig. Sen krystade jag. Utan ett ljud. Joel viskade vi ett flertal gånger ”Är du okej?” och jag bara nickade till svar. Krystandet kändes långt ifrån så jobbigt som jag hade fruktat och jag minns att jag tänkte under tiden att det här kan jag göra om flera gånger. Kl. 00.12 efter 20 minuters krystande var han ute och allt var över. Vi hann alltså vara på förlossningen i sammanlagt 50 minuter.

Idag har jag bara positiva minnen av förlossningen och det känns otroligt skönt eftersom jag har varit så rädd så länge. Jag är tacksam över att allt gick bra och att vi nu har vår lilla guldklimp här hemma.